Sonen har bott borta en vecka efter ett praktgräl som slutade med att han stack hemifrån. Som förälder känner man sig maktlös men jag/vi kan inte acceptera vad som helst. Den hemska fredagen startade han middagen med att brusa upp över att det inte fanns tillräckligt med sås, reser dig hastigt upp och går fram till kylen och rotar runt muttrandes "...jävla torr potatis....skit....sjukt..." Till slut blev både jag och Stefan för provocerade och började diskutera vad som är ok och inte. Sonen har aldrig fel enligt honom så det slutade med att han slänger tallriken över bordet, de levande ljusen välts ut och sen går han in på sitt rum och SLÄNGER igen dörren så väggarna skakar. Då blev jag fly förbannad och rusar fram till dörren som han står och håller emot från andra sidan, och jag har ingen chans att öppna. För att provocera ännu mer öppnar och stänger han dörren sex gånger till med samma kraft. Då blir Stefan galen och rusar in på hans rum, Douglas börjar putta på honom och då brottar Stefan ner honom på sängen och säger "Nu får det fan vara nog!" Amelia, dotterna 15 år, blev hysterisk och skulle gå emellan, hunden skällde som en galning och jag försökte bara parera. Middagen var avslutad givetvis med halväten mat, alla var upprörda och darriga efter utbrottet. Sonen packar en väska och tar gitarren över axeln och går. Igår, drygt en vecka senare kom han hem. Sur och tyst med hat i blicken.
Vi har haft många liknande situationer hemma med honom så det är inte första gången, men jag tänker aldrig göra avkall på vad som är okej uppförande. Ska han bo hemma får han följa våra regler och de är inte konstiga på något sätt. Han har stor frihet, kommer och går som han vill, tar hem kompisar och spelar musik jämt. Han har ett bra hem med allt han behöver. Det vi begär är inga konstigheter alls, städa sitt rum, tvätta sin tvätt, ta hänsyn och vara tyst när vi går och lägger oss. Och det sköter han bra men så fort man säger något om hans privatliv blir han fientlig.
Vi måste prata med honom men jag tvivlar på att det kommer att gå utan nytt utbrott och handgemäng. Vad göra.....?
Känner behov att skriva av mig ibland, de som är intresserade kommer att få läsa om mitt liv och vad som rör sig i huvudet på en kvinna som fyllt 50 år som ständigt söker nya och spännande utmaningar. Nu har vi börjat en ny period i livet - vi har blivit med båt igen efter att ha sålt landstället för att känna oss lite friare och ändå njuta av skärgården.
Phu tänker på vad jag har framför mig och undrar hur mina barn kommer bli. Jag själv hade en skit jobbig tonår och stack hemifrån i veckor... Jobbar han eller är han arbetslös? Kan ju vara en påverkande effekt ?
SvaraRaderaHej Veronica, är inte så aktiv på bloggen men roligt att du kommenterat. Relationen med sonen är bra nu, han har flyttat till sin flickvän, han har jobb och mår bra. Alla åldrar med barnen har både sin charm och sina utmaningar, det gäller att ha "kondis" och rida ut stormarna.
SvaraRadera