Vilken tur man har ibland!

Som jag berättade om i förra inlägget var jag och Lotta på Anglais och tog ett glas vin, efter en stund kommer det fram en kvinna och frågar vad vi gör ikväll, tja sitter här sa vi lite prövande och tänkte att hon kanske ville har vår soffa, men nej. Hon hade två biljetter över till musicalen Lev Livet och de kunde vi få gratis om vi hade tid att gå. Lotta och jag tittade på varandra och nickade, sagt och gjort, vi tog emot dem och gick nästan omgående dit för att hinna med. Kvinnan var från företaget If och två av kollegorna hade inte dykt upp! Tack säger vi som fick en riktig feel good kväll med många härliga 80-tals låtar, dans och skratt. Ibland ska man ha tur ;-)

Jag har också bestämt vad jag ska göra den 1 mars, då har jag ett tre månaders projektanställning på Palatset. Det är mina grannar på landet Lotta och Anders som vill att jag ska hjälpa dem med marknadsföringen, både inför lanseringen och efter. Trivs vi ihop och ekonomin tillåter kan det bli en fortsättning som Marknadschef. Projektet är otroligt spännande och medryckande, ett kulturhus för barn och ungdomar i ett magiskt hus på Riddarholmen. Lustigt att vikariatet på ActionAid var ett tips via grannen Catrin....Det kanske är Edesö som är den sammankopplande länken till mitt arbetsliv ;-)

Hinner med att ta ut en vecka semester innan jag slutar på ActionAid, nästa vecka kommer Victoria hit med alla fem barnen. Ska bli så mysigt att träffa nytillskottet Vidar. Full rulle blir det med Junibacken, Aqaurium, middagar, melodifestivlalen, bling-bling träff m.m.

Nu några avsnitt av Intreatment, sen sängen och snark.

Gymnasieval

Min dotter Amelia ska nu välja gymnasieprogram och skola. Det kan verka lätt men det är i själva verket en mardröm för det finns så mycket att välja på. Ändå har det rensats upp och valen är färre nu med nya gymnasiereformen. Vi började prata ganska tidigit i höstas och var ganske överens om att ett  högskloförberedande program är det bästa så man inte stänger dörrar för vidare studier. Efter möten, öppna hus etc. har det landat i Samhällsvetenskaplig med beteendeinriktning - tror det passar henne jättebra. Sen var det skolan och det verkar landa i Thoréns Business School - bra pedagogik, samarbete med näringslivet, pluggar ämnen i block = fokus på några ämnen i taget. Jobbar med riktiga företagscase. Verkar super! Min lilla dröm - att Amelia en dag ska gå in genom dörrarna på Handelshögskolan i Stockholm, det är i alla fall vad jag vill ;-) Hon kommer nog att bli familjens första akademiker. Själva har jag fuskat mig till en bra privatutbildning på Berghs som motsvarar civilekonomutbildningen, men för vissa jobb gills den inte. 


Alla tre barnen är så olika; min äldsta dotter Victoria är en superbra säljar och älskar att allt som har med barn att göra. Hon har ju nu fem barn och livet blir då väldigt mycket  att bara få ihop familjepusslet. Min son Douglas (som förövrigt fortfarande inte pratar med oss) är musiker, skriver och sjunger. Jag bara hoppas att han också kommer att kunna försörja sig på sitt stora intresse. Oavsett vad barnen väljer är det viktigaste att de trivs och är lyckliga.


Idag tänker jag smita en stund från torsdagsstädningen och träffa en tjej som heter Lotta (!), hon jobbade på en evenbyrå som projektledare när jag anlitade dem för ett stort event på Teracom. Vi fann varandra och pratade om redan då att vi måste ses, men det rann ut i sanden. Nu har vi fått kontakt via FB, inte helt ovanlig, och ikväll ska vi ses på Hotel Anglais och ta ett glas vin. Ser fram emot det.

Framtidstro

Hej mina få följare, eller min enda för tillfället - har ännu inte "outat" att jag bloggar, det känns fortfarande skitläskigt av någon konstig anledning. Eller inte konstig! - hur många människor vill man egentligen dela sina innersta tankar med? Jo - utvalda givetvis. Konsekvensen blir med andra ord att man delar med sig av det som känns politiskt korrekt men tillräckligt nära för att kännas personligt. Man måste också tänka på att arbetsgivare och andra "icke vänner" söker information om personer via Google numera. Jag gör det hela tiden, om jag ska på möte men någon som jag inte träffat tidigare googlar jag och kan i bästa fall få en ganska bra insikt om den personens liv. På gott och ont är vi sökbara men det är bra att tänka efter hur mycket och vad man delar med sig av och inte "hänga ut" någon man känner. 

Som jag skrivit om tidigare är jag orolig för att jag inte kommer att hitta något bra jobb eller uppdrag 1 mars, och egentligen har det inte hänt så mycket positivit men nu känns det som att det kommer att lösa sig. Ska på några intressant möten närmaste dagarna och bara det känns ju kul ;-) 
Men ovasett vad som händer med jobb och därmed inkomster ska jag bygga upp en egen "liten låda" som jag inte kan berätta mer om nu eftersom det blir mest spekulation i så fall. "Lådan" kan bli vad som helst just nu men jag resarchar och resarchar. Sen får jag se vad som händer helt enkelt.

 

Barnen de söta

Sonen har bott borta en vecka efter ett praktgräl som slutade med att han stack hemifrån. Som förälder känner man sig maktlös men jag/vi kan inte acceptera vad som helst. Den hemska fredagen startade han middagen med att brusa upp över att det inte fanns tillräckligt med sås, reser dig hastigt upp och går fram till kylen och rotar runt muttrandes "...jävla torr potatis....skit....sjukt..." Till slut blev både jag och Stefan för provocerade och började diskutera vad som är ok och inte. Sonen har aldrig fel enligt honom så det slutade med att han slänger tallriken över bordet, de levande ljusen välts ut och sen går han in på sitt rum och SLÄNGER igen dörren så väggarna skakar. Då blev jag fly förbannad och rusar fram till dörren som han står och håller emot från andra sidan, och jag har ingen chans att öppna. För att provocera ännu mer öppnar och stänger han dörren sex gånger till med samma kraft. Då blir Stefan galen och rusar in på hans rum, Douglas börjar putta på honom och då brottar Stefan ner honom på sängen och säger "Nu får det fan vara nog!" Amelia, dotterna 15 år, blev hysterisk och skulle gå emellan, hunden skällde som en galning och jag försökte bara parera. Middagen var avslutad givetvis med halväten mat, alla var upprörda och darriga efter utbrottet. Sonen packar en väska och tar gitarren över axeln och går. Igår, drygt en vecka senare kom han hem. Sur och tyst med hat i blicken.
Vi har haft många liknande situationer hemma med honom så det är inte första gången, men jag tänker aldrig göra avkall på vad som är okej uppförande. Ska han bo hemma får han följa våra regler och de är inte konstiga på något sätt. Han har stor frihet, kommer och går som han vill, tar hem kompisar och spelar musik jämt. Han har ett bra hem med allt han behöver. Det vi begär är inga konstigheter alls, städa sitt rum, tvätta sin tvätt, ta hänsyn och vara tyst när vi går och lägger oss.  Och det sköter han bra men så fort man säger något om hans privatliv blir han fientlig.
Vi måste prata med honom men jag tvivlar på att det kommer att gå utan nytt utbrott och handgemäng. Vad göra.....?